Hej!

Back in Hallsta. Känns sådär, vill ju helst bara försvinna. För vart jag än kommer är jag bara till besvär känns det som. Hur vet man vart man passar in och inte är till besvär?

Mamma vill inte ha mig där, det gjorde hon GANSKA klart för mig igår.
Och pappa tycker också att det är besvärligt det syns.
Micke, han har fått utstått nog med mig, jag känner mig igel på honom. Men han är det enda stabila i mitt liv.

Jag saknar Zannas klappningar på ryggen och höra att hon säger: Jag vet inte riktigt vad jag ska säga.
Och att vi sen börjar skratta..
Jag saknar allt från i juni och neråt.

När fan skulle man bli så jävla vuxen ? :O
Och sen när blev man så jävla missanpassad ?


Fuck off, HEJDÅ